Sitter och lyssnar till suset av dels värmefläkten i sovrummet och dels avfuktningsmaskinen i köket. Irritationen över dessa ljud märks inte förrän jag stiger utanför dörren. Hela världen är som en madrasserad isoleringscell. Tyst, mjuk och stilla. Vill göra något konstruktivt av dagen. Plugga, städa eller skapa. Men energin infinner sig inte. Med snö utanför fönstret så hög att man får vada genom den känns det som att den bästa planen vore att gå i ide.

Johan visar mig snygga tryck av Dave Gibbons Watchmen-art och frågar om har får hänga upp liknande i vår lägenhet. Eftersom jag ska hänga upp mina gigantiska affischer av Roy Lichtensteins Wham! i vardagsrummet svarar jag att ja, det får han. Stärkt av denna framgång forsätter han med en förfrågan huruvida han får köpa en halvmeter hög staty av Optimus Prime och sätta i bokhyllan. Efter en viss tvekan - och då betalade jag ändå dyra pengar för att se den ganska usla Transformers 2 på bio i somras - ger jag honom mitt medgivande. Bara för att Optimus Prime är så cool. Andra plaststatyer av seriefigurer göra sig icke besvär i vår lägenhet. Bara så att ni vet.

Har spenderat dagen med lite tank'n'spank och i kväll väntar kebab och öl. Ytterligare lite poäng har trillat in på mitt Ladok-konto och jag är på gott humör. Lyssnar på Neil Young Helpless och ska strax göra mig presentabel för omvärlden.

Katten ligger på skrivbordet med tassarna ovanpå elementet. Man skulle kunna säga att det är lite kallt i vår lägenhet just nu. Faktum är att fastighetsskötaren inte kan fixa hålen i dörrarna - det är för kallt! Men vi fick en liten värmefläkt som håller mina fötter varma just nu. Åh lycka.

Söt som spunnet socker.

Dansmusik och jag brukar inte komma överens särskilt väl; majoriteten av det som släpps har jag avgjort en avog inställning till (eurodisco under inflytande av rusiga drucker undantaget). Men Roísìn Murphys nya singel Momma's place är helt fantastisk. Lyssna HÄR.

För övrigt är landskapetr längs med vägen löjligt vackert för närvarande - det ser ut som alla träd och buskar blivit doppade i kolsyreis och glittrar med en varm gul glöd under solens intensiva smekningar.

Nu har jag bara några minuter kvar på mitt datorbatteri så på återseende i Norrköping.

Gick upp tidigt nog i dag för att hinna se solen gå upp i öster. Solnedgångarna i Helsingborg är makalösa men detta var i sanning en fantastisk syn. Solens strålar reflekterades mot husen i Helsingør och för några ögonblick var det som hela staden stod i brand. Som om denna morgon var den första någonsin. Allting var nytt, rent och oförfalskat. Otroligt vackert.

Jag äntligen är på väg norrut igen. Längtar hem till vår lägenhet, är duktigt trött på att leva ur en kappsäck nu. En kappsäck som vägde som den var fylld med tegelsten. Hann precis med bussen efter att ha kämpat med den hela vägen ned till tågstationen. Det tog mig tjugo minuter att sluta flämta som en blåsbälg (det hjälpte inte att jag packat ned min astmamedicin i den stora väskan istället för i handbagaget) och ytterligare tio för att jag skulle återfå känseln i mina mjölksyrefyllda armar.

Nåväl, jag lyckade undvika att börja hyperventilera men paniken över att inte kunna andas stod och bankade på min mentala dörr. Jag måste börja lära mig att tänka på att jag faktiskt kan komma att behöva min medicin även när jag inte är hemma. Time to grow up.

I den verkliga världen - det vill säga World of Warcraft - finns det en regel som står i en klass för sig. Även om man inte har en aning om hur någonting annat fungerar så bör man veta vad den innebär. Ens liv kan hänga på det.

Don't stand in the green stuff.

Eller lite fritt översatt: Stå inte i den gröna geggan. Detta kan även innebära den lila, röda eller kanske gula geggan. Färgen är inte så viktig men vanligtvis är den grön. Och vanligtvis dör man illa kvickt om man står i den. När man gjort detta fatala misstag brukar man som i regel skylla lite förläget på den helt oskyldiga healern, kräva att få bli återupplivad och sedan stryka de spelare som varit med vid den monumentala fadäsen från sin vänlista.

I den virtuella världen - det vill säga planeten Jorden - är det inte alltid så lätt. Ibland står man i den gröna geggan utan att man märker det. Detta kan ge oanade konsekvenser på mer en ett sätt. År 2010 började jag med att ställa mig mitt i en förfärligt stor pöl med grön gegga. Bokstavligt talat. Jag spenderade - i ett anfall av filantropisk godhet - en lördag med att ta hand om Johan som insjuknat i en mycket elakartad maginfluensa/vinterkräksjuka.

Det skulle jag inte gjort.

Innan jag visste ordet av tilbringade jag en hel vecka med att försöka undvika den gröna (bildligt talat: den var mer åt det lila hållet då jag konsumerat stora mängder blåbärssoppa) geggan som min mage fann det lämpligt att göra sig av med på diverse fantasifulla vis.

Mycket trevligt.

I morgon återvänder jag till Norrköping igen och påbörjar vad som förhoppningsvis blir ett år då jag fortsättningsvis kan undvika den gröna geggan - både bildligt och bokstavligt talat.

Gott Nytt År.

Doften av tändsticksrök vila tung i köket och stearinljusen brinner med gula lågor. Johan raidar Naxxramas och de flesta i min klass är i full fart med att tömma och glömma - dock inte jag. Jag knåpar istället på den rapport i interaktionsdesign som fått stå tillbaka i förmån för avslutandet av en annan kurs. Uppskov över helgen är dock ordnat och här sitter jag nu med mina ljus vars lågor brinner och håller mig sällskap in i årets kanske mörkaste natt. Dessutom - klockan 00:15 denna Lucianatt för tjugofem år sedan inträffade mitt livs mest omvälvande stund. Just det, i morgon fyller jag 25 år.

En klasskamrat sade något som sådde ett frö i min hjärna häromdagen. Hon sade: När jag fyllde 25 bestämde jag mig för att det var dags att ta ta tag i mitt liv. Jag måste säga att hela mitt liv har bestått av sådana beslut. Jag har aldrig brytt mig om nyårslöften men vareviga måndag har markerat en ny start på mitt liv och varenda tisdag har bevisat att så inte var fallet. Nå, om min tjugofemårsdag ska vara milstolpen för något så är det förhoppningsvis avsakanden av dylika löften till mig själv. Ja, det är viktigt att sätta upp mål för sig själv men det finns gränser. Desperata och livsförändrande önskedrömmar är inte bara orealiserbara utan också extremt självdestruktiva; man blir ett misslyckande. Trots att det aldrig funnits en chans att lyckas förvandlas dessa löften till en självpåtagen stigmatisering.

Nåväl, nu har jag gjort min interaktiva plikt, tillbaka till rapporten.

Sitter på nattbussen, destination Norrköping, och det är två timmar kvar till beräknad ankomst. Det är varmt, luktar sur disktrasa och utanför fönstret viner Jönköpings mörka asfalt förbi. Gatubeslysningen lämnar spår i form av små eldflugor på mina näthinnor och det är dags att försöka få lite sömn.

Godnatt.

Lustigt hur en dag kan skilja sig så markant från en annan. I går var jag på uruselt humör när jag gick hem och i dag blev jag bara muntrare för varje timme som gick. Att titta på klipp från vår film var superkul och när Riikka och jag sedan avslutade mötet med att sjunga Bee Gees Stayin' Alive med falsettröster och hysteriska visa-tänderna-leenden blev det fantastiskt roligt. Eftersom Riikka inte riktigt fick till den där Bee Gees-gången så var hon tvungen att stoppa ned en vante i byxorna... ja, ni förstår när ni ser bilden här nere.

... är det månne en vante i byxan?

Jag är på dåligt humör i dag. Så dåligt att jag gav mig själv huvudvärk på väg hem från skolan. Det finns många saker som virvlar runt i mitt huvud och de har alla med mitt sätt att framställa mig själv och hur jag låter andra behandla mig. Kanske är det dags att göra en del förändringar? Nej, det är definitivt dags. Jag är så trött på hur jag ständigt sätter ut krokben för mig själv. Jag känner igen ett beteende hos mig som jag inte tycker om hos andra och nu när jag väl insett det gör det mig så besviken.

Jag tror jag behöver ägna dagen åt mig själv, jag behöver läsa böcker och göra saker som jag tycker om - inte för att jag måste utan för att jag vill och har lust. Det känns som att lusten har fått stå tillbaka inför alla måsten och det är dags att låta den få fritt spelrum innan jag kväver mig själv.

Dagen har spenderats med manusskriveri för filmen som vi ska spela in helgen. Det är ett helgalet projekt och jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra. Bilden här ovan har inget samband med handlingen även om filmen faktiskt innehåller en motorsågsscen.

 

Nåväl. Morgondagen är helgad åt filmarbete och till kvällen bär det av mot Linköping för skivsläpp och andra festligheter. Nu hör jag hur sängen och min bok kallar på mig.

Trött men vill inte gå till sängs. Har märkt att jag utvecklat en liten ovilja mot att gå och lägga mig om kvällarna under den senaste tiden. När jag upplevde samma sak för ett par år sedan berodde det på att jag fruktade morgondagen och låg vaken större delen av natten. Så är inte fallet nu. Kanske är det så enkelt som att jag inte börjat läsa en ny bok efter Murakami-kavalkaden (fast det insåg jag nu att jag visst gjort - Var är Jane Eyre av Jasper Fforde klämde jag ju in mellan allt pluggande)? Men det kan vara så att avsaknaden av sängsällskap som går att bläddra i gör mig mindre angelägen att göra tröttheten till viljes.

Nåväl. Nu ska jag sluta trycka i mig Johans Juleskum och göra mig redo för sängen. Min arm är öm efter gårdagens vaccination och jag kommer nog inte kunna ligga på den i natt heller men jag förblir försiktigt optimistisk om att det här med att sova nog ska gå ändå.

Jag sade ju att det skulle bli en bra dag i dag. Gissa vem som fiskade upp den här skönheten ur kloakerna i Dalaran för en liten stund sedan? Och ja, det är en chans på tusen att man drar upp den....

Det snöar. Ytterst, ytterst lite men ändå. Jag har lite huvudvärk sedan gårdagen. Det känns lite oturligt med tanke på att jag bara drack ett enda glas rött vin. Tack vare detta predikament är jag dessutom så sugen på något koffeinhaltigt att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Men inte ens te har vi hemma.

Nåväl. Tror det kommer att bli en bra dag i övrigt. Jag har redan uppfyllt mina skolplikter för dagen och är nu hemma ånyo. Om en kvart är servern uppe igen och jag kan ta itu med mina onlineplikter istället... life is pretty good.

Halloween i går. Det firar jag i dag med ett ruskigt fult collage av bilderna jag tog medan vi väntade på att min Trick or Treat-cooldown (ja, det är en WoW-referens - jag ÄR en nörd) skulle ta slut en sista gång innan vi gick i väg för att festa hela natten lång. Som tillsynes var jag och Johan utklädda till mugglare. Jag försökte att förklara för folk att jag var Harry Potter som druckit Poly Juice-extrakt men det var inte en kotte som förstod vad jag menade. Är hela världen nördbefriad eller vad är det som pågår?

Nåväl. Finfina bilder blev det. Tycker mest om det i mitten; Johan drar upp gylfen, vardagsrummet är rörigt och jag - ja, vad håller jag på med?